Var typ en månad sen jag skrev sist. Har väl egentligen haft en del jag skulle vilja skriva om, men inte kunnat.

Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra med allt jag tänker på. För just nu finns det ingen jag kan prata med. Mina vänner är de bästa annars, men inte i det här läget.

Idag är en sån där riktigt dålig dag. En sån där dag när man faktiskt minns varför man en gång gick på antidepressiva...

Det händer så mycket runt en fast andra kanske inte ser eller hör det.

Lite komiskt egentligen att jag skaffade den här bloggen för att ha nånstans att få skriva av mig och ändå så skulle det här stället vara det sämsta i nuläget.

Tog en promenad efter jobbet idag. Borde ha varit och tränat, men jag kände inte för att se en massa folk. Kunde ha gått hur långt som helst!

Har kommit till insikt med den hel del. Det jobbigaste var nog när jag först kom på varför en vän till mig lever sitt liv så som den gör. Det andra var när jag kom på att jag är en jävel på att ljuga, för mig själv. Jag är tydligen väldigt lättlurad, för jag har gått och ljugit tungan svart... OCH GÅTT PÅ DET SJÄLV!

Skulle jag ta upp det med mina vänner, i princip vem som, så skulle de skratta och säga: Har du förstått det först nu??

För såklart har ju alla andra sett och fattat länge, trots att jag försökt kringå det hela tiden.

Ännu en sak som går och maler i huvudet på mig är en vän. För mig är en vän en person som står vid ens sida i vått och torrt. En som man kan prata med utan att bli dömd. En som ger råd, men ändå inte säger åt en att det är precis så man måste göra.

Jag försöker så gott jag kan att vara så mot mina vänner, men man är ju inte mer än människa så man lyckas kanske inte alltid.

Vad jag vet så har jag aldrig dömt en vän för nåt den gjort, även om jag tycker att personen i fråga har gjort fel.

Ja, jag kan bli arg, jag kan bli riktigt arg på mina vänner. Men de som står mig nära vet att det kanske handlar om högst ett par veckor och sen är det bra igen.

Just nu känner jag mig dömd och nästan tillrättavisad för vissa val jag gjort, trots att personen ifråga inte alltid gör de smartaste dragen själv.

Jag står för vad jag gjort och vet att alla val jag gör inte alltid är så smarta, men de gånger behöver jag en vän och inte nån som beter sig värre än vad min egen mamma skulle göra.

Även det här känns fel att skriva i en blogg, för jag har ännu inte varken orkat eller velat ta upp det.

Som vanligt så försvinner jag för ett tag istället.

Som det är nu så försöker jag leva ett liv som jag vill leva det. Och krävs det då att jag måste ta paus från de som tycker att jag gör fel, så får jag väl göra det. Inte för att det känns sådär jättebra...

Tror att det mest handlar om att jag är trött på att bli dömd...

 Men vem fan gör alltid de rätta valen?

Lite jobbigt när livet blir mer komplicerat än man är van vid...

Haha ännu jobbigare när man inte kan prata om det högt, för med min otur så skulle det med all sannolikhet bli ännu mer komplicerat då...

Jag säger bara det: Tur att man har de där riktigt nära vännerna som man kan prata med, annars skulle jag säkert bara linda in mig själv i mina tankar. Och att bara gå och fundera för sig själv blir man bara knäpp av... eller iaf knäppare =P

Tänk om mitt liv nångång skulle gå som jag vill... Det skulle vara skönt ibland.

Har ändå hänt lite grejer i mitt liv. Eller iaf runt omkring.

Mitt ex väntar barn med sin nya tjej. Jag är jätteglad för hans skull, men ettex är alltid ett ex så på samma gång är det lite konstigt... =P

Jag jobbar på som aldrig förr och mår bättre än jag gjort på år och dar! Är inte så farligt att vara "klimakteriekossa" ändå. Kunde varit mycket värre iaf.

Blir alldeles för mycket festande på helgerna, men det känns som att det är ettsätt för mig att få smita ifrån verkligheten och alla funderingar i mitt huvud.

Och snart är det jul. Ska hem till mina föräldrar över jul, ska bli skönt med lite ledigt.

Sen har vi ju den där nyårsaftonen också... Har inte den blekaste vad jag ska hitta på då. Skulle helst slippa den helt och hållet. Är alltid kaos på nyår, så varför ens fira?!

Jag och en kompis hade lite funderingar på vad vi skulle vilja göra, men hon bor i GBG så redan där la vi ner alla planer... =P

Nej, nu ska jag ta en låååång dusch och sen njuta av en skön söndag.

Har precis suttit och tittat på Polarexpressen.

Tycker verkligen att den är helt underbar och tom jag gråter en skvätt bara för därför...

Efter att man sett den så tror man på Tomten, så enkelt är det. Han finns, bara man tror.

Hahaha nu är det faktiskt inte min egentliga åsikt. Vet inte om jag tycker att man kan säga att nåt kön är dummare än det andra, har alltid tyckt att det snarare handlat om personer. Men jag läste en krönika om det precis. Skriven av en man, så det gjorde saken ännu mer spännande =P

Krönikan finns på

http://www.mypaper.se/show/redpages/show.asp?pid=345169421464787&initPage=

sidorna 6-7

Hahahaha jag är så otroligt duktig ibland...

För det första, jag jobbade min första dag på heltid efter operationen, hade dessutom kvällsmöte, så det blev en lång dag.

Hade bokat tvättid, den började kl 18. Mötet på jobbet slutade 18.30

Kom hem och började tvätta, hade den sista maskinen kvar. Då blir det nåt fel på maskinen, så min 30 tvätt blev inte centrifugerad...

Dvs, jag fick hänga upp dyblöta stickade plagg i det otroligt dåliga torkrummet.

Skulle hämta de resterande plaggen som blivit klara för att hängas upp. Stänger dörren och kommer på precis när dörren stängts att mina nycklar, både hem och tvättstugenycklarna, ligger kvar i torkrummet.

Får gå och plinga på hos grannen och fråga om hon kan komma och låsa upp dörren åt mig.

Redan då ser jag att det bildats en sjö inne i torkrummet...

Så nu sitter jag här, har ringt fastighetsskötaren, som så klart inte svarade, och felanmält tvättmaskinen. Får springa fram och tillbaka till tvättstugan för att torka golvet i torkrummet.

Plus att jag nångång i natt kommer få hänga mina, inte alls torra kläder, på galgar och fundera ut var jag kan hänga upp dem i lägenheten...

Vilken dag!! Jag är helt slut!

Förstår inte hur man kan ha sån otur på en enda dag...

För en gångs skull så ska jag ha en lugn lördag.

Bunkrat upp med cola, chips och dipp. Så nu finns det nog ingenting som kan gå fel =P

Visst skulle det inte vara helt fel med sällskap, men jag vet inte vem jag skulle vilja ha sällskap av...

Eller jo, egentligen kanske. Men man kan inte alltid få som man vill...

Så, en luuugn härlig lördagskväll framför tvn är det som gäller.=)

Haha får de hur länge det tar innan jag har tröttnat och börjat bli rastlös =P

Jag fick de rätta orden när jag tittade på Grey's anatomy idag.

Jag tycker om dig och kommer inte sluta även fast du avvisar mig!

Det är bara så och jag kan inte göra nåt åt det...

vet inte riktigt vad det är, men vissa människkor så sätter sig lite i hjärtat på mig.

jag har på nåt sätt försökt glömma mitt förflutna. Har lyckats rätt bra egentligen.

Tills de där personerna man bara tycker så mycket om kommer fram till en.

Jag tror att jag faktiskt blivit en egen person nu. Jag har ett namn och de finns de som känner mig och inte varken dömer mig el tycker nåt illa om mig för att jag är den jag är.

Det har tagit länge och jag har nog inte riktigt förstått det själv än, men jag är nog en person som man inte egentligen har nån orsak att tycka illa om. Jag har gjort mina misstag jag också, men det är tydligen mänskligt och andra kan bry sig om en fast man kanske inte alltid gjort kloka val.

Nåt som jag tycker att är väldigt skönt är att jag, äntligen, vågar ha en kontakt med människor som jag förut inte trott har varit mina vänner. Det har kommit fram mer och mer att jag faktiskt har vänner, som tycker om mig just för den jag är, som inte längre bryr sig speciellt mycket om det som varit.

Att få en respekt från andra, när man tror att man aldrig skulle kunna få den, är så fantastiskt skön känsla. Jag behöver inte låtsas som att jag var på nåt annat sätt än det sättet som jag är. De som har velat så har lärt känna mig iaf!

Det kommer nog alltid att finnas en liten osäker tjej inom mig, men just nu är jag bara så glad att jag fått höra av fler personer att jag är så fin, glad och bara jag. Jag kommer leva länge på det här.

Enkelt förklarat så är  det så att jag har fler vänner och bekanta som bryr sig mer om mig än vad jag trott!

Jag har så fina människor runt mig, varför ska det vara så svårt för mig själv att förstå det?