Har idag suttit och funderat på mina panikattacker som kommer oftare och oftare.

De har nästan börjat ta kontrollen över mig trots att jag absolut inte vill det. Jag vill leva, inte behöva tacka nej eller inte våga göra saker bara för att jag är rädd för ännu en attack.

För det första så tror jag tyvärr att mycket är kvar från flera år tillbaka. Bland annat det att jag inte litar på nån.

Kommer säkert såra folk genom det här, men jag kan inte! Hur jag än försöker så kan jag inte...

Orsaken; En kniv i ryggen kan man få av de man litar på mest.

Att jag sen är ett kontrollfreak, speciellt när det gäller mig själv, gör inte ångesten lättare.

Jag har mina idiotiska funderingar om mig själv som jag inte ens vill skriva ut här för att jag vet hur fel det låter i andras öron.

Att vara singel med dessa ideer är rätt lätt iom att det bara är jag som har insyn i mitt liv.

Bara tanken på att nån annan får reda på det skrämmer mig så fruktansvärt mycket!

Och folk undrar varför jag är singel?!

Nåt som också gör mig livrädd när det gäller att lära känna nya människor är att få frågor om mitt förflutna.

Jag har gjort många val i mitt liv som för stunden varit de bästa, men som även de kan få andra människor att endera tycka synd om mig eller döma mig.

Jag är nog egentligen en liten tragisk figur som bara vill bli omtyckt precis som jag är. Kunna lita på att det finns de som inte vill mig illa.

Det är nog sant att jag höjer garden mot folk bara för att jag inte vill bli sårad, men det är nog även för att de inte ska se den riktiga Jag.

Undrar om jag nånsin visat den för någon...

Den bästa platsen att gräva en mycket djup grop i vilken man vill fånga en Heffaklump, vore någonstans där en Heffaklump redan befinner sig, bara någon meter längre fram ungefär.

Det är roligare att prata med någon som inte använder långa, svåra ord, utan korta, lätta ord, som: 'Vad sägs om lite lunch?'.

Du darrade bara invärtes, sa Puh, och det är det modigaste sättet att inte darra, som finns för ett Mycket Litet Djur.

Du kan inte alltid stanna i din egen hörna av skogen och vänta på att andra ska komma till dig. Du måste gå till dem ibland också.

För den outbildade är ett A bara tre pinnar.

Ibland är en båt en båt och ibland är den närmast en olyckshändelse. Det beror alldeles på om du är över eller under den.

Ju längre man ligger i vattnet desto blötare blir man.

Man kan inte annat än respektera någon som kan stava till tisdag, även om han inte stavar det rätt.

Man kommer ingen vart med ett samtal om den andre personens svans bara nätt och jämnt är inom synhåll under konversationens andra hälft.

Man vet aldrig, när ett snöre kan komma till användning.

Människor som inte tänker ordentligt har inga hjärnor, snarare har de grått ludd som flugit in i huvudet på dem av misstag.

När du ser att någon sätter på sig sina stövlar, kan du vara ganska säker på att Något Spännande ska hända.

När du skaffar en ny dörrklocka till din ytterdörr, se då till att det inte är någon annans svans.

När man är en björn med en mycket liten hjärna och tänker ut saker, upptäcker man ibland att en idé som verkade vara riktigt idéaktig inne i hjärnan, är helt annorlunda när den kommer ut i det fria och andra människor ser på.

Om du dricker mjölk och pratar samtidigt, kan det sluta med att du måste dunkas i ryggen och torkas av en lång stund efteråt.

Om du försöker hitta hem men istället hittar en grop, kan du försöka att leta efter en grop. Då skulle du med all säkerhet inte hitta en grop, vilket skulle vara bra, för då kanske du hitter någonting du inte letar efter, vilket skulle kunna vara precis det du letar efter.

Om du försöker ignorera en knackning på din dörr, skrik då inte 'Nej!' när någon frågar: 'Är det någon hemma?'.

Om du planterar ett ekollon kommer det att växa upp till en ek. Men om du planterar en honungskaka är det därmed inte sagt att den kommer att växa upp till en bikupa.

Om man inte vet var man ska är det ingen idé att skynda sig. Man vet ändå inte när man kommer fram.

Om man vänder sig om och får se en mycket farlig Heffaklump som stirrar ner på en, glömmer man ibland vad det var man hade tänkt säga.

Se dig alltid noga för. Annars kan du kliva på en del av skogen som av misstag kommit bort.

Titta in till någon när som helst om du känner för det. Säger de "Usch, är det du!" kan du ju titta ut igen.

Trots att de hävdar motsatsen, tycker egentligen inte Tigrar om allting.

Underskatta inte värdet av att göra Ingenting, av att bara ströva omkring alldeles ensam, lyssna på allt som man inte kan höra och bara ha det bra.

Ibland, när jag säger vad jag tänker, märker jag att så tycker jag inte.

När du klättrar upp i ett träd på Tigers rygg, se då till att du vet om en Tiger kan komma ner innan ni kommit upp.

När du vandrar runt en dunge lärkträd för att spåra någonting, se då till att det inte är dina egna fotspår du följer efter.

Olyckshändelser är konstiga saker. Man råkar inte ut för dem, förrän man råkar in i dem.

Jag är så trött på allt...

Trött på att vara arg

Trött på att vara trött

Trött på att det är tungt på jobbet

Trött på att aldrig känna att pengarna räcker

Trött på att inte ha en egen lägenhet

Trött på att vara ensam

Trött på mina drömmar

Trött på att vara osäker

Trött på att ha så svårt att visa mitt rätta  jag

Trött på deppdagar

Trött på att jag alltid lyckas stressa upp mig själv

Trött på ångest

Trött på att aldrig riktigt kunna slappna av

Trött på att inte känna nån glädje för nåt

Trött på att inte våga lita på folk

Trött på att känna mig gråtfärdig

Trött på att tycka synd om mig själv

Trött på att vara feg

Trött på hur jag behandlar mig själv

Trött på min eviga flykt

Trött på bortförklaringar

Trött på att tänka och fundera

Trött på att analysera

Helt enkelt så less på mitt eget liv just nu...

Var och fick min fjärde spruta idag... På samma gång som jag tycker det är rätt skönt att leva såhär, så är det vissa biverkningar som jag känner att jag helst vill slippa.

Den värsta är mitt humör. Har ju humörsvängningar utan dess like. Inte så att jag gråter åt minsta lilla, jag blir tokarg!

Har dagar när jag kan gå och vara irriterad och minsta lilla kan få mig att explodera!

Såklart är det ju så att det är de som jag litar på mest som råkar illa ut också. De får ju ta all skit när jag blir arg.

Kan rabbla upp flera ggr när jag blivit helt vansinnig på saker som jag annars inte skulle bry mig så jättemycket om.

Jag kan inte göra så mycket åt mitt humör. Kan inte direkt styra över det när det kan komma helt plötsligt.

Börjar nästan bli lite rädd att jag kommer förlora vänner pga det här =S

Det känns inge bra!

Blev helt vansinnig på en kompis häromdagen. Såklart så blev jag ju så arg att jag tillslut sa det och när jag fick frågan varför jag var arg så kunde jag inte berätta varför.

Skulle nån bli arg på mig och inte ens kunna ge mig en orsak så skulle jag också bli lite grinig, så nu kan man ju lugnt säga att det är lite si ch så mellan oss.

Jag bad om ursäkt, men kunde fortfarande inte förklara varför jag var så arg. Så nu ligger det på mig att försöka förklara och jag vet inte riktigt vad jag ska säga att utlöste det hela. Känns lite pinsamt faktiskt.

Det sjuka är ju dessutom att när min ilska gått över, så glömmer jag det direkt. Så att då försöka vad det var som hände är svårt.

Vaknade på bra humör i morse och kom på vad jag hade framför mig först efter nån timme som vaken. Har verkligen gått och haft ont i magen hela dagen för att jag inte vet vad jag ska säga...

It was so easy that night,
Should have been strong, yeah I lied,
Nobody gets me like you,
Couldn't keep hold of you then,
How could I know what you meant,
There was nothing to compare to

I know everything changes,
All the cities and faces,
But I know how I feel about you,
There's a mountain between us,
But there's one thing im sure of,
That I know how I feel about you

Can we bring yesterday back around,
'Cus I know how I feel about you now,
I was dumb, I was wrong, I let you down,
But I know how I feel about you now

All that it takes one more chance,
Don't let our last kiss be our last,
Give me tonight and I'll show you

I know everything changes,
I don't care where it takes us,
'Cus I know how I feel about you

Can we bring yesterday back around,
'Cus I know how I feel about you now,
I was dumb, I was wrong, I let you down,
But I know how I feel about you now

Not a day pass me by,
Not a day pass me by,
When I don't think about you,
And there's no moving on,
'Cus I know your the one,
And I can't be without you

Can we bring yesterday back around,
'Cus I know how I feel about you now,
I was dumb, I was wrong, I let you down,
But I know how I feel about you now

Can we bring yesterday back around,
'Cus I know how I feel about you now,
I was dumb, I was wrong, I let you down,
But I know how I feel about you now

But I know how I feel about you now

Yes I know how I feel about you now

Har varit på första träningspasset efter operationen idag...

Ok att jag kanske inte haft världens kropp sen jag var typ 18-19 nånting, men nu har jag verkligen inte några som helst magmuskler!

I morgon kommer jag antagligen få rulla ur sängen för att komma ur den...

Känns ändå skönt att komma igång igen, vill man bli fin så får man lipa pin som det så fint heter... =P

Står mitt i en korsning... Vet inte vilken väg jag ska ta...

Har funderat på de valmöjligheterna jag har och hur jag än vrider på det så tror jag att jag kommer sluta som förlorare.

De tre valmöjligheterna jag anser mig ha är att endera våga chansa och med största sannolikhet förlora allt,(Därför jag ännu inte vågat, för jag vill inte förlora allt.) låta allt gå på som vanligt, (Det kommer jag heller inte att vinna nåt på.) eller att försöka att få allt att successivt rinna ut i sanden. (Vilket jag heller inte vill och är nästan det svåraste alternativet.)

Och nej, det handlar inte om att jag både vill ha kakan och äta upp den... Det vet jag att aldrig fungerar...

Var typ en månad sen jag skrev sist. Har väl egentligen haft en del jag skulle vilja skriva om, men inte kunnat.

Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra med allt jag tänker på. För just nu finns det ingen jag kan prata med. Mina vänner är de bästa annars, men inte i det här läget.

Idag är en sån där riktigt dålig dag. En sån där dag när man faktiskt minns varför man en gång gick på antidepressiva...

Det händer så mycket runt en fast andra kanske inte ser eller hör det.

Lite komiskt egentligen att jag skaffade den här bloggen för att ha nånstans att få skriva av mig och ändå så skulle det här stället vara det sämsta i nuläget.

Tog en promenad efter jobbet idag. Borde ha varit och tränat, men jag kände inte för att se en massa folk. Kunde ha gått hur långt som helst!

Har kommit till insikt med den hel del. Det jobbigaste var nog när jag först kom på varför en vän till mig lever sitt liv så som den gör. Det andra var när jag kom på att jag är en jävel på att ljuga, för mig själv. Jag är tydligen väldigt lättlurad, för jag har gått och ljugit tungan svart... OCH GÅTT PÅ DET SJÄLV!

Skulle jag ta upp det med mina vänner, i princip vem som, så skulle de skratta och säga: Har du förstått det först nu??

För såklart har ju alla andra sett och fattat länge, trots att jag försökt kringå det hela tiden.

Ännu en sak som går och maler i huvudet på mig är en vän. För mig är en vän en person som står vid ens sida i vått och torrt. En som man kan prata med utan att bli dömd. En som ger råd, men ändå inte säger åt en att det är precis så man måste göra.

Jag försöker så gott jag kan att vara så mot mina vänner, men man är ju inte mer än människa så man lyckas kanske inte alltid.

Vad jag vet så har jag aldrig dömt en vän för nåt den gjort, även om jag tycker att personen i fråga har gjort fel.

Ja, jag kan bli arg, jag kan bli riktigt arg på mina vänner. Men de som står mig nära vet att det kanske handlar om högst ett par veckor och sen är det bra igen.

Just nu känner jag mig dömd och nästan tillrättavisad för vissa val jag gjort, trots att personen ifråga inte alltid gör de smartaste dragen själv.

Jag står för vad jag gjort och vet att alla val jag gör inte alltid är så smarta, men de gånger behöver jag en vän och inte nån som beter sig värre än vad min egen mamma skulle göra.

Även det här känns fel att skriva i en blogg, för jag har ännu inte varken orkat eller velat ta upp det.

Som vanligt så försvinner jag för ett tag istället.

Som det är nu så försöker jag leva ett liv som jag vill leva det. Och krävs det då att jag måste ta paus från de som tycker att jag gör fel, så får jag väl göra det. Inte för att det känns sådär jättebra...

Tror att det mest handlar om att jag är trött på att bli dömd...

 Men vem fan gör alltid de rätta valen?