I can’t stand to fly
I’m not that naive
I’m just out to find
The better part of me

I’m more than a bird
I’m more than a plane
More than some pretty face beside a train
It’s not easy to be me

Wish that I could cry

Fall upon my knees
Find a way to lie
About a home I’ll never see

It may sound absurd

But don’t be naive
Even heroes have the right to bleed
I may be disturbed
But won’t you concede

Even heroes have the right to dream
It’s not easy to be me

Up, up and away
Away from me

It’s all right
You can all sleep sound tonight
I’m not crazy
Or anything

I can’t stand to fly
I’m not that naive
Men weren’t meant to ride
With clouds between their knees

I’m only a man in a silly red sheet
Digging for kryptonite on this one way street
Only a man in a funny red sheet
Looking for special things inside of me

It’s not easy to be me

Sitter hos en kompis, har bott hos henne de senaste dagarna. Imorgon så ska jag flytta vidare till nästa kompis. Bor i en väska, inte så skoj, men tyvärr nödvändigt just nu.

Sitter och funderar på om det var en smart ide att börja blogga. Kanske skulle varit bättre att köpt en dagbok och kunnat skriva ner allt och inte behövt sålla så mycket som jag behöver göra nu. Har fått mycket kommentarer från utomstående (då menar jag inte kommentarer här på bloggen) som inte har den blekaste aning om något.

 Jag har gett ett löfte till både mig själv och min sambo att inte berätta allt för alla. Jag kan ta att människor tycker att jag gör fel, jag kan ta att människor tar min sambos sida. Att det dessutom är en väldig förfining av verkligheten jag har skrivit här gör ju såklart att jag får välmenande, men felriktade kommentarer här också.

Det finns ingen, och då menar jag ingen, som har minsta aning om allt jag varit med om under 7 års tid. Jag säger inte att jag ångrar hela förhållandet, jag har lärt mig mycket om kärlek, människor och fått en livserfarenhet som det är få som har. Men fortfarande så har jag ljugit lite för alla, eller kanske bara inte berättat om allt med alla.

Jag vill inte leva i en lögn längre, jag vill inte ljuga för andra och definitivt inte för mig själv! Jag får stå ut med att det finns människor som just nu tycker väldigt lite om mig, men så är livet, alla kan inte älska en.

Kan bara säga det att ingen kommer någonsin få se alla skelett som finns i garderoben i förhållandet jag valt att lämna.

Men, jag håller med de flesta av er, håll er på mitt ex sida, han behöver allt stöd han kan få just nu. Han har det jobbigare än jag har just nu.

jag tycker det är lite märkligt hur rykten kan skapas ur tomma intet... det märkligaste jag hört än så länge är att jag hånglat friskt med en 50 + med helskägg... inte riktigt min stil, men vill folk tro det så får de väl göra det då...

ända sen det blev offentligt att min sambo och jag hade gjort slut så har jag fått höra diverse olika historier om mig, den ena värre än den andra, synd bara att de inte vet orsaken till varför det tog slut och allt som jag har gått igenom i förhållandet, men ok, klart att hans kompisar står på hans sida lika mycket som mina står på min.

Jag har inte berättat allt för mina kompisar, men även om de vet att jag inte haft det lättaste förhållandet så dömer de inte mitt ex, de låter oss sköta det själva. Synd att det finns människor som har svårt med det och bara försöker få mig i dålig dager utan orsak.

Jag anar att det kommer komma dräpande kommentarer efter det här, säkert ännu värre än jag redan hört, det gör mig ledsen att personer som jag ändå tyckt om mitt i allt bara blir mer än lite otrevliga. Kan inte göra så mycket åt det, vill de vara omoget otrevliga så är det upp till dem, synd bara att de inte fattar att de förstör mer mellan mitt ex och mig än det borde...

Jag är ju som sagts tidigare, en väldigt snäll människa som bara vill andra väl. Det är inte lätt att vara en snäll människa och samtidigt vilja separera från sin partner efter sju års förhållande. Jag känner mig som världens elakaste människa just nu. Skulle det bara finnas ett sätt att separera så att inte den ena blir ledsen.

Jag har sårat mitt ex jättemycket pga att jag vill flytta och bara få rå om mig själv. Jag är helt egoistisk och jag vet att det inte är likt mig. Men är det så illa, att om man är en snäll person som inte gör folk ledsna, så måste man gå genom hela livet bara för att andra ska må bra? Jag tog ju det här beslutet för att jag vill bli frisk och inte gå omkring i denna nattsvarta värld som jag nu gör. Att jag dessutom känner att den enda som kommer göra mig frisk är jag själv gör ju saken ännu lättare för mig att förstå, men däremot svårare för andra.

Jag älskar fortfarande mitt ex, men jag kan inte leva med någon som läget är nu. Jag vet inte var eller hur jag är den dagen jag kan säga att jag mår bra och jag vill inte ge några som helst löften till någon. Jag vet att han skulle kunna göra i princip allt för mig, men jag vet även att en del av att jag mår som jag mår är pga hur vi hade det i början av vårt förhållande. Jag funderar fortfarande på varför vissa mindre bra händelser kunde hända. Jag vet att man inte ska älta i gammalt, men jag kan inte låta bli. Jag försöker ta en dag i taget och komma ur min onda cirkel av gnagande händelser, både sånt som hänt för flera år sen, men även saker som hänt relativt nyligen.

Jag förstår om mitt ex är ledsen och bara vill att jag en dag säger att vi glömmer allt och fortsätter vara vi två, som förut, men det funkar inte så för mig. Jag kan i nuläget inte ha någon i min närhet, jag klarar inte det. Jag vill kunna ha en dålig dag utan att behöva förklara varför.

Jag vet att det finns många i min närhet som tycker om honom och jag förstår varför. Det finns få människor som är som han, han är glad, trevlig, har otrolig humor. Han är snäll, t.o.m för snäll ibland, vilket det finns de som utnyttjar.

Han vill ge mer än vad han ibland förmår, han är en helt enkelt underbar människa att ha att göra med, och jag förstår att människor runt omkring oss tycker det är konstigt att jag mitt i allt vill göra slut på den här bakvända askungensagan. Men jag känner att jag inte har något val.

Jag vet bara det, att som läget är just nu så kommer inte vi vara lyckliga tillsammans. Det gör mig jätteledsen, men jag känner att det här är det minst smärtsamma alternativet just nu, även om han säger till mig jämt och ständigt att det inte är det och att han aldrig kommer bli lycklig igen så tror jag lite på det att tiden läker såren. Det kommer kanske att ta ett tag, men jag tror och hoppas att han kommer bli lycklig igen, vare sig detta slutar med att vi blir tillsammans igen eller inte.

Varför blir jag så här när jag har dåliga dagar? Jag tappar aptiten för allt vad mat heter, ser allt bara svart, vill bara gå och gömma mig.

Idag skulle jag vilja kunna göra mig osynlig. Bara sitta och tycka lite synd om mig själv i ett hörn och bara vara ifred.

Sen vet jag mycket väl att jag inte mår bättre av att inte äta, men hur ska man kunna äta nåt när man inte har någon som helst aptit? Var och tog prover i fredags och jag kommer antagligen få lite av en utskällning av min läkare, för proverna kommer säkert visa brist på det mesta.

Jag har en jätterädsla för att bli tjock, även om jag vet att jag är en riktig tunnis, men just nu är det inte för "figurens skull" som jag inte äter... Jag vill verkligen inte ha det här problemet med mat, men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Varför kan jag inte bara få vara frisk??

Sex har för mig blivit en väldigt överreklamerad grej. Kan verka märkligt, jag gillar sex, men inte så hysteriskt som samhället vill. Man ser olika saker som har med sex att göra varje dag. Är det inte en reklampelare med en tjej/kille med sexiga underkläder, så är det romantiska sexakter i diverse kärleksfilmer, man läser i tidningarna om de bästa ställningarna, hur man gör för att ge sin partner bästa njutningen osv osv.

 I en parrelation så är det inte ett unikt fenomen att någon vill ha mer sex och den andra lite mindre. Vissa är osäkrare på sig själv, andra klarar inte pressen utan har sex mot sin egentliga vilja, vissa har extremsex, andra lite blandad. Hur som helst så har jag lärt mig att det finns få par som har "romantiskt filmsex", tydligen så gillar de flesta lite tuffare tag alltså.

Sen tycker jag att det är lite orättvist, för killar har så mycket lättare än tjejer (åtminstone de jag känner) att bli kåta, glömma allt runt omkring och bara köra på. Dessa undanflykter som vi tjejer har med huvudvärk och trötthet är egentligen inte några undanflykter. Endera så är det så att tjejen inte vågar säga att hon inte vill, eller så är det som hon säger. Har man huvudvärk så är det svårt att ha sex. Känns heller inte så kul om man somnar när man får oralsex...

Sen vet jag många killar som är avundsjuka på de multipla orgasmer som vissa tjejer kan få, dock är den bistra sanningen den att det finns tjejer som aldrig har fått en enda orgasm. Jag tycker det är sorgligt. Sen kan jag helt ärligt säga att jag är lite nyfiken på killars orgasm. Men det är väl för att jag aldrig kommer få veta hur de känns.

Men varför ska hela samhället handla om sex? Jag menar, även om inte reklampelare och romantiska komedier skulle finnas, så dör ju inte människan ut. Det är ju inte riktigt så att människan är utrotningshotad direkt...

Jag vet att jag låter bitter, det är jag inte, men jag är så fruktansvärt trött på att allt hela tiden handlar om sex.

Det är helt jävla otroligt vad det ska vara svårt för chefer och myndigheter att göra rätt. Nu sitter man med en skuld på över 6000 kr för att det i februari blev fel med lönen och sjukbidraget. Och vad händer då?? Jo, man får snällt sitta och ta att andra gjort fel och betala tillbaka varenda liten krona.

Skönt att man ibland mår tillräckligt bra för att ta upp striden med kommun och myndigheter. Tänk på de stackarna som mår så dåligt att de inte orkar göra det. De personerna har inte en chans, för man måste orka bråka, strida och ifrågasätta allt! Sen är det ju tyvärr så att samhället gärna sparkar lite extra på den som redan ligger, det känns så iallafall.

Jag blir så trött på det här

So don't don't don't
Let it be love love love
Because it hurts a lot, like it or not.
If it comes down to love or money,
It won't be love love love
It won't be love love love.
And I know I should know better.
Man, I hate this stuff. Don't let it be love.