Tänk att man så lätt kan "glömma bort"det som alltid finns så nära.

Är hemma hos mina föräldrar över helgen och har haft en helt fantastisk dag med min brorsdotter. Att jag alltid försökt vara världens bästa faster i alla år är nog ingen nyhet för de som känner mig, men att få höra det av det barn som står mig närmast är ändå en otrolig bekräftelse. När jag tom fått mer uppmärksamhet än hennes farfar så smälter även mitt hjärta (som jag annars försöker att hålla rätt kallt).

Med en sjuåring hinner man med rätt mycket under en dag. Vi har hunnit med en lunch bestående av plättar (som jag aldrig äter, då jag faktiskt inte tycker att det är gott), vi har myst, kramats, läst ett gäng böcker, "nagellackat" två ggr, ätit tacos, lekt frisör och smaskat i oss alldeles för mycket godis. =) Det enda som varit jobbigt var när hon återigen sa att hon ville att jag skulle bo här igen. Finns inget som ger mig mer dåligt samvete än det.

Min familj betyder absolut mest för mig, trots att jag själv valde att flytta ifrån dem. De är de som jag vet att alltid, oavsett, kommer finnas där. Även om det så bara handlar om ett telefonsamtal.

Har haft (alldeles för många) sömnlösa nätter då jag funderat över alla (inte alltid så smarta) val jag gjort genom åren. Står fortfarande rak i ryggen och står för det, även om det kanske inte alltid är nåt jag är överdrivet stolt över. Men det är nåt som format mig till den jag är.  Jag har ju alltid lärt mig nåt av allt.

Dock så har jag gjort mina val av en orsak och har lärt mig den hårda vägen att aldrig ångra nåt jag gjort, utan ta lärdom av det och gå vidare en erfarenhet rikare.

Jag känner idag att jag inte tror att jag skulle kunna nöja mig med nåt som jag inte vill eller tror på helhjärtat. Sen om mina val kommer ge mig lycka bara för en stund så tar jag hellre det än lever med en lögn, jag lärt mig själv tro på, resten av mitt liv.

Tror att problemet, jag antagligen kommer skapa för mig själv, är att det tyvärr är få som tänker som jag.

Är ju ändå så att den man kan lura mest är en själv.

Men är det inte så i slutändan, att man måste va den man själv känner att man kan leva med? För hur man än försöker, så kan man ändå inte bli någon annan än sig själv...