Tänk vad det finns många som tror MASSOR om en, även om de inte känner en.

Tänk vad det finns många som kan berätta för en vad man ska göra och inte.

Tänk om vissa människor skulle kunna se sina egna misstag, eller alltid göra rätt Aldrig såra någon, men ändå gå sin egen väg. Leva sitt eget liv och inte försöka leva andras också.

Jag blir galen när människor berättar HUR jag ska göra. Låt mig prova, fungerar inte mitt sätt så kanske, kanske jag kommer och frågar om råd.

Jag gillar inte heller när människor tror sig veta hur jag ÄR utan att känna mig. När de tror sig veta precis vad jag är för typ av människa, trots att de inte ens pratat speciellt mycket med mig, bara träffat mig några gånger.

Jag är inte en person som pratar väldigt mycket när jag träffar nytt folk, om det inte är fest och jag har fått i mig lite alkohol. Men vanligast är att jag mest sitter och lyssnar, studerar och iakttar, mest för att jag vill veta lite vad det är för människor jag har att göra med. Vad de har för intressant att säga, eller om de är personer som jag inte ens orkar lägga ner någon energi på.

Har fått lära mig den hårda vägen, att det finns få människor som man kan lita på. Få man ska lägga ner tid på. Få som inte bara utnyttjar en på ett eller annat sätt. Det som är lite läskigt är att även om jag bara sitter mest tyst, så får jag ändå höra en massa saker om mig. Massor med skitsnack, som gör att jag måste försvara mig. Som gör att jag måste lägga en massa energi på att förklara hur allt ligger till. JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ DET!!

Jag är inte direkt en sån som varken vill lyssna till, eller snacka, skit om andra, speciellt inte folk jag inte känner. Men jag verkar tydligen vara ganska ensam om att vara så.

ÄR DET SÅ KONSTIGT ATT JAG BARA BLIR MER OCH MER KRÄSEN NÄR DET GÄLLER ATT SKAFFA NYA VÄNNER???? man vet ju aldrig när man får en kniv i ryggen, oftast från de mest osannolika hållet...

Varför måste människor göra så?? Jag blir så ledsen... för jag är faktiskt en väldigt snäll människa... Varför måste världen vara så kall och elak för??

Tänk att få stå brevid, inte vara mitt uppe i detta. Vara vännen som har alla bra lösningar och bara få vara klok.

Jag hatar att vara mitt i smeten, det är så svårt att ta beslut, även om man kanske vet att et beslut är enda lösningen, så är det svårt. Det är mycket lättare att kunna berätta för andra hur man ska göra, men inte så lätt att veta , men inte orka.

Jag brukar vara väldigt klok när mina vänner behöver det, jag är bra på att lyssna, jätteduktig på att ge bra råd.Men de är inte så lätt, den dagen, när det handlar om en själv. Vissa av mina vänner har skrattat lite åt mig när jag inte följer mina egna råd, men därna vill att andra ska göra det.

Jag är även duktig på att finnas där för alla andra, men aldrig krävt av någon att vara där för mig. Jag har alltid trott att jag är en stark människa, som klarar mig på egen hand. Har upptäckt på senare tid att så inte är fallet. Det är jobbigt att vara ensam, då menar jag ju förståss inte att man behöver någon att bo ihop med, eller liknande, men man behöver åtminstone någon som man vet att man får störa, när man behöver. Veta att någon finns där som kan ge en kloka ord när man själv inte vet vad man ska göra.

Visst ligger det väl lite i att ensam är stark, men inte hela tiden.

Nu är jag ganska full, men det sägs ju att "ur den fulles mun kommer sanningen", så jag får väl gå efter det...

Jag är inte den som ringer mitt i natten och stör någons sömn, utan jag våndas hellre i min egen ångest. Att det dessutom känns hårt när man ringer och vill prata och personen man pratar med, eller den man försöker få tag på, hellre vill sova, är inte så kul. Jag vill inte vara till last för någon, jag vill inte störa någon, jag vill bara veta att jag inte är helt ensam. Ensamheten skrämmer mig, jättemycket.

Tänk att få gråta, riktigt hysteriskt, och kunna få någon att åtminstone tycka lite synd om en. Att inte bara behöva tycka synd om sig själv hela tiden. jag HATAR att tycka synd om mig själv, det känns så fult. Så fort jag kommer in i de tankarna så tänker jag för mig själv: Det finns de som har det värre. Men just nu, så har JAG det värst... är det fel att tänka så?

Om jag leker "tvärtom-leken", att det var någon av mina vänner som behövde mig, mtt i natten. Bara någon att prata med, visst fan skulle jag då, yrvaken och hes av sömn, kvickna till och lyssna. Bara vara där. Bara finnas för några minuter, så att de skulle få ro i kroppen och hjärtat, så de skulle kunna få lite sömn sen.

Jag har väldigt få nära vänner, och jag förstår att de vill sova, men ge mig bara nåra minuter, det är allt jag vill ha. Bara en liten stund, även om jag är full. Inte bara höra att jag behöver sova och att det är lättare i morgon.

Tänk om jag kunde gråta, vad mycket lättare det skulle vara. Tänk att sitta ihopkrupen i soffan med tårarna som rinner längs kinden, vad skönt det skulle vara.

Jag vill inte låta bitter, men tänk om jag skulle må bra. Vilket himmelrike!

Kärlek är det konstigast som finns på denna jord, man kan inte alltid leva med den, men kan heller inte leva utan den.

Det finns massor med olika sorters kärlek också, den kärleken man känner för den person man älskar och vill dela sitt liv med, kärleken till vänner som man har nära, kärlek till familjen osv. Listan kan göras oändlig.

Men tänk att det som ska vara så fint och underbart kan göra en så mycket ont också... Då tänker jag väl inte i första hand på den olyckliga kärleken man någon gång får genomlida, utan när man mår dåligt av den kärleken som finns runt en, alla de som älskar en, när man inte känner något tillbaka. När det tar ont i hela kroppen av bara tanken att någon tycker om en.

Att älska någon betyder för mig jättemycket. När man sitter och tänker på någon och kommer på sig själv att sitta och le så där lite småfånigt. Skulle ge mycket för att kunna göra det nu för tillfället, men känslan infinner sig inte...

När hela hjärtat skriker av längtan att få berätta för någon att man håller denna så kär, men det går inte. När inte känslan finns där så kan inte heller munnen säga orden, bara för att inte såra mer när det kommer fram att det har varit en lögn.

Helt enkelt så tror jag att jag just nu är oförmögen att älska någon. jag har bestämt mig för att börja med att älska mig själv, men det är inte heller så lätt när man bara ser sig själv som en lite tråkig grå figur och inte ser så mycket positivt med sitt liv just nu överhuvudtaget.

Kan man sätta press på känslorna så att man kanske snart kan känna dem igen, eller är det helt omöjligt? Kommer samma känslor tillbaka då, eller är det nya? Jag vet att man inte ska leka med andras känslor, men kan man leka med sina egna?

Jag kunde aldrig föreställa mig att orden "jag älskar dig" kunde skära så djupt. Att det skulle ta så ont, samtidigt som jag vet att det inte är meningen. Att det enda jag borde göra är att le sådär småfånigt...

Har haft två ganska bra dagar de senaste dagarna, så nu kom ju, inte helt oväntat, smällen.

Vilken jävla pissdag det är idag, inte bara det att man vaknade i morse och kände att man bara ville ligga kvar i sängen, utan sen kom allt på en gång. Har inte fått mina pengar från försäkringskassan än, vilket gör mig jättestressad. Att jag sen fick lönespessen från jobbet, där det står att jag har en löneskuld på över 6000 kr nästa månad gjorde inte dagen bättre heller. Försökt få tag på båda dess, men såklart får man inget svar.

Varför ska det alltid sparkas på den som redan ligger för??

Som ett plus i kanten kan ju tilläggas att jag har haft ont i huvudet de senaste dagarna också, vilket får en att bli ännu mer lättirriterad än vad man redan var från tidigare.

En vän till mig, som läst min blogg skrev till mig på msn att hon blir lessen av att läsa hur dåligt jag faktiskt mår och att det inte är kul att se vilken syn jag har på livet. Mitt svar blev att jag faktiskt börjar vänja mig, sorgligt nog. Det är sant, börjar vänja mig vid tanken att jag just nu är en helt miserabel person.

Har hört att man, när man har en sämre dag, ska försöka komma ihåg de dagar som varit bra och försöka komma på varför man varit glad just den dagen. Det är ju jävligt lätt...

Har alltid fått höra att jag är söt, vacker, ja ibland även snygg och sexig. Jag tycker själv inte att jag är speciellt ful heller iofs, men jag tänker sällan på mitt utseende (förutom min sneda kropp och magen som ser ut att växa så fort man ser en spegel) Enda gången man ser sig själv är ju i spegelbilden, annars så ser man inte så mycket, dessutom så ser allt konstigt ut när man ser sin kropp uppifrån. Jag som inte är så lång känner mig minimal...

Men det heter ju så fint "Skönheten ligger i betraktarens ögon" Men om man ser sig själv i spegeln, så är det ju man själv som man betraktar. Jag har många gånger försökt se mig själv som snygg och sexig, men det blir aldrig riktigt bra.

 Det är svårt att se sig själv sexig när det enda man fokuserar på är den sneda höften, men det försöker jag undvika genom att lägga en hand där, då syns den inte. Men magen då, den som bara jag ser att finns där... Även jag brukar dra in magen lite och sträcka på ryggen, då hamnar mitt i allt brösten i fokus, jaja, de kan jag stå ut med. Så, då står man där framför spegeln i en pose och så tänker man,"om jag bara skulle se ut så här hela tiden". Men, det funkar inte riktigt så, kan ju inte gå med handen på höften hela tiden, dessutom om man går med magen indragen och sträckt rygg så ser det ut som att man är bajsnödig, så det ger inte riktigt det utseende som man vill åt kanske...

Men hur har samhället gjort så att det enda vi går efter är skönhet?

 Varför sitter jag, som väger 55 kg och är 163cm lång, och tänker på min vikt och min, enligt mig, stora magen, som bara jag ser?

Varför får jag ångest när jag upptäcker att en finne (som är så liten att den inte ens syns) har ploppat upp mitt i pannan på mig?

Varför känner man sig dum när man går till gynekologen orakad?

Varför vill man alltid ha det där fina håret som hon på bussen har?

Varför är det jobbigt att gå och träna när man är otränad och inte har lika snygga muskler som "alla" andra?

 Många kvinnor, och män, vill vara lika snygga som kändisarna, sen att de har personliga tränare, dietister, egna kockar, går på dieter som gör att de har storlek xxs, som jag läste igår är två centimeter mer än vad en frisk 8 åring har, det spelar mindre roll tydligen.

Var kommer den här utseendehysterin ifrån?????

Hur kan man stoppa den så att nästa generation slipper detta????

En smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket.
     

--------------------------------------------------------------------------------

Ingen kan vara nere med en ballong!
     
 
--------------------------------------------------------------------------------

När du tittar på dina båda tassar, behöver du bara bestämma dig för vilken som är den högra, sedan kan du vara säker på att den andra är den vänstra.
     
 
--------------------------------------------------------------------------------

När man är en björn med en mycket liten hjärna och tänker ut saker, upptäcker man att en idé som verkade vara riktigt idéaktig inne i hjärnan, är annorlunda när den kommer ut i det fria och andra människor ser på.
     

--------------------------------------------------------------------------------

När du trillar ner på någon räcker det inte att säga att du inte kunde hjälpa det, när allt kommer omkring kunde han förmodligen inte heller hjälpa att han hamnade under dig.
     

--------------------------------------------------------------------------------

Om en person du talar med inte tycks lyssna, var tålamodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.
     

--------------------------------------------------------------------------------

Fastän det är förfärligt gott att äta honung, så finns det ett ögonblick alldeles innan man börjar äta den, som är nästan ännu bättre.
    

--------------------------------------------------------------------------------

För att verka avspänd och helt tillfreds kan man gnola tiddeli-pom några gånger på ett vad-ska-vi-göra-nu-då-sätt.
     

--------------------------------------------------------------------------------

När man ska ta honung med ballong är det förfärligt viktigt, att man inte låter bina veta att man kommer.
    

--------------------------------------------------------------------------------

Om du alltid säger "vi får se" händer det aldrig någonsin någonting
 

--------------------------------------------------------------------------------

Det bästa är att veta vad man letar efter innan man början leta efter det.

--------------------------------------------------------------------------------

Hur underbart det skulle vara att ha en Riktig Hjärna, som kunde tala om saker och ting för en.

--------------------------------------------------------------------------------

Kanin är begåvad. Och han har Hjärna. Jag antar att det är därför han aldrig begriper någonting

--------------------------------------------------------------------------------

Puh har inte mycket förstånd, men har ställer aldrig till någonting tråkigt. Han gör dumma saker, men det blir alltid bra till slut.

--------------------------------------------------------------------------------

Det är verkligen ingen vidare mening med att uppleva intressanta saker som översvämningar, om man inte får vara två om dem. Det är bra mycket trevligare att vara två.

--------------------------------------------------------------------------------

Det tar alltid längre tid än man tror, sa Kanin. Hur lång tid tror du att det tar? frågade Ru.

--------------------------------------------------------------------------------

Om man tänker efter en stund kan det hända att man kommer fram till ett mycket viktigt beslut.

--------------------------------------------------------------------------------

Låt oss gå och hälsa på allihop, sa Puh. Vi ska gå för att det är Torsdag, och vi kan önska dem alla en Glad torsdag.

--------------------------------------------------------------------------------

Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar.

--------------------------------------------------------------------------------

För att visa, att man inte alls blev rädd när man hoppade till, kan man hoppa upp och ner ett par tre gånger liksom för att motionera sig.

--------------------------------------------------------------------------------

Medan man funderar på vad man ska göra kan man slå sig ner och sjunga en visa.

--------------------------------------------------------------------------------

Kom inte för sent till det du vill komma i tid till.

--------------------------------------------------------------------------------

Det är att göra en god gärning utan att tänka på att det är en god gärning. 

--------------------------------------------------------------------------------

Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre.

--------------------------------------------------------------------------------

Puh såg på sina två tassar. Han visste, att en av dem var den högra, och han visste, att när man hade beslutat sig för vilken som var den högra, så var den andra den vänstra, men han kunde aldrig komma ihåg, hur man skulle börja.

--------------------------------------------------------------------------------

Poesi och visor är inte saker man hittar, utan det är saker som hittar en, och det enda man kan göra är att gå där de kan få tag på en.

     
--------------------------------------------------------------------------------

Utan Puh skulle äventyret vara en omöjlighet, sa Kanin högtidligt.... Omöjligt utan mig! En sådan björn är jag! sa Puh stolt för sig själv.  

--------------------------------------------------------------------------------

Kära Nalle, sa Christoffer Robin, vad jag tycker mycket om dig. Det gör jag med, sa Puh.

Nalle Puh - A.A Milne

Varför kunde ingen förklarat för mig att det tar så ont i den andra när man gör slut?

Varför kunde ingen berättat att jag kunde åsamka så mycket smärta, hur mycket jag än försöker lindra den?

Varför kunde ingen tala om för mig att det var så jobbigt för båda parter att bo ihop när man gjort slut?

Varför kan ingen göra livet lite lättare för mig?

Varför kunde ingen förklarat hur svårt det är att hitta ett eget boende?

Varför känns det som att man står ensam i denna grymma värld?

Varför vet man att man tagit rätt beslut, när det ibland känns som att man vill ändra det bara för att slippa allt det jobbiga?

Är man världens hemskaste människa när man fattar egoistiska beslut, även om det är bra beslut för en själv?

Har man rätt att må bra när man inte ens vet om man har rätt att må dåligt?

Om man inte känner sina egna känslor, hur kommer det sig då att man kan känna andras?

Om man inte känner känslor, hur kan man då känna att ord gör en ledsen?

Varför reagerar människan på ett sådant vis att om man blivit sårad så måste man såra tillbaka?

Varför känner man känslan att behöva gråta, när man vet att tårarna inte kommer?

Varför är det konstigt när en kvinna slutar gå efter sina känslor och börjar gå efter välmående?

Varför blir människor så rädda när något som har varit solklart plötsligt inte är det längre?

Jag är viktigast i mitt liv, varför ska det vara så svårt att förstå?

Från och med nu ska jag göra som så många andra, men som jag aldrig gjort själv förut, jag ska sätta mig först! Mitt välmående och välbefinnande måste gå före alla andra om jag ska klara av att leva i den här världen. Jag kan inte och, framför allt, jag vill inte längre bara vara där för andra, jag vill vara där för mig själv också!

Jag vet att jag kan hitta lyckan i mig själv och har sakta men säkert börjat leta runt efter den. Jag kommer inte sluta förräns den är funnen!

Men visst är det konstigt att människor har så svårt med förändringar, speciellt hos andra. Har man en gång fått en stämpel i pannan som säger hur man är så måste man hålla sig inom dessa ramar, om man inte gör det blir hela ens omgivning att undra vad det är för fel på en... Mycket märkligt om jag får säga det själv.