Idag är det en jättefin dag, då det skulle vara perfekt för en öl el liknande på stan... Så jag har precis gått igen om hela min telefonlista och kommit fram till det att singel runt 25 är inget kul...

De vänner som har barn har åkt iväg till far eller morföräldrarna för att ha en skön sommar, de som har föräldrarna på annat håll i landet har åkt dit, sen har vi såklart de vänner som är gravida eller precis fått barn och inte kan ta en öl... och inte glömma de som har pojkvänner och ska typ på grillfest eller göra nåt annat kul tillsammans...

Så, vad ska man hitta på då? Funderar på att åka in till stan och räkna turister i Gamla Stan eller nåt, då har jag iallafall nåt att göra hela dagen *skratt*

Jag har en svag aning att hela min semester kommer bli en lång fest... har partat mer de senaste månaderna än jag gjort de senaste åren.

Då kan jag inte säga att nånting har hindrat mig från att ha ett partyliv med polarna, jag har bara inte haft intresse av det. Men nu, relativt nybliven singel och sommar, tro fasiken att man festar!

Hoppas bara att min njure pallar trycket, den kommer nog ha mycket att göra den här sommaren, men det är väl smällar en ung kropp får ta... eller...

Ja, jag vet, eftersom min kropp inte riktigt verkar va så utvecklad som den borde, så kanske jag skulle ta det lite lugnt, men jag vill inte!!

Jag vill också leva lite, eller vad man ska säga... levt har jag ju gjort länge, men just det här livet har jag aldrig haft, så varför banga när man får chansen...

Har suttit och läst igenom min blogg... Och jag har gråtit.

Fy vad jag har haft det jobbigt... fattar inte längre hur jag gör för att jämt stå upp oavsett motgångar.

Jag är nog starkare än jag nånsin kunnat ana. Sen är väl min envisa sida ett ganska stort plus också.

Jag känner att nu kan jag äntligen börja pusta ut, jag mår bättre än jag gjort på väldigt länge. Yrseln har gett med sig och jag mår bara toppen just nu.

Satt och läste sagan jag skrivit, jag kommer nog att låta den ligga ett tag till utan fortsättning... kan bara avslöja att den lilla själen har klättrat på bra och börjar faktiskt närma sig kanten på brunnen...

I have often dreamed
Of a far off place
Where a hero's welcome
Would be waiting for me
Where the crowds will cheer
When they see my face
And a voice keeps saying
This is where I'm meant to be

I'll be there someday
I can go the distance
I will find my way
If I can be strong
I know ev'ry mile
Will be worth my while
When I go the distance
I'll be right where I belong

Down an unknown road
To embrace my fate
Though the road may wander
It will lead me to you
And a thousand years
Would be worth the wait
It may take a lifetime
But somehow I'll see it through

And I won't look back
I can go the distance
And I'll stay on track
No I won't accept defeat
It's an uphill slope
But I won't lose hope
Till I go the distance
And my journey is complete

But to look beyond the glory is the hardest part
For a hero's strength is measured by his heart

Like a shooting star
I can go the distance
I will search the world
I will face its harms
I don't care how far
I can go the distance
TillI find my hero's welcome
Waiting in your arms...

I will search the world
I will face its harms
TillI find my hero's welcome
Waiting in your arms...

Äntligen semester! Fyra veckor framöver, ska bli riktigt skönt.

Att fira semestern med drinkparty med tjejerna och sedan utgång kommer nog att bli kalas. Såklart kommer det bli lite flirta när man kommer ut också, om det finns några "offer" ute vill säga.

Men med tanke på resan jag haft i veckan, så kommer det att bli ganska lugnt med alkoholen, vill ju inte utsätta min kropp för allt för mycket än. Kanske borde ta det lite lugnt med flirtandet ocks egentligen, men, men... det är det lite svårare med *fnissar*

Jag stog med hjärtat i min hand, men du bara gick förbi
Om du vill kapa alla band så ska jag ge dig frid
Jag ska säga att jag förstår, inte ställa några krav
Och öppna dörren när du går så du kan ge dig av
Jag vet att jag står

På egna ben på egen hand
Och du ska få se att jag kan ro i land
Jag har gått din väg steg för steg
Men du ska få se att nu går jag min väg

Jag tänker inte skriva brev inte ringa på din dörr
Det blev ju ändå som det blev ingenting är som förr
Och om jag ringer dig nån dag
Tror jag nog att du förstår
Då är det bara för att jag vill höra hur du mår
Jag vet att jag står

På egna ben på egen hand
Och du ska få se att jag kan ro i land
Jag har gått din väg steg för steg
Men du ska få se att nu går jag min väg

Jag hittar nog hem tillslut
Och finner säkert vägar ut
En liten bit av mig finns nog kvar hos dig
Jag är nog mera stark än svag
Nu går jag mot en morgondag
Det kommer att gå bra
Jag ska leva livet

På egna ben på egen hand

Och du ska få se att jag kan ro iland

Jag har gått din väg steg för steg

Men du ska få se att nu går jag min väg

okej, nu ska vi se om jag kommer ihåg allt...

Från att jag blev 20 så har jag fått reda på mer och mer saker om min kropp.

Kan ju börja me att jag egentligen skulle haft en tvilling, men det blev tyvärr inte så.

 För ett par år sen åkte jag in akut till sjukhus för magont, fick då reda på att jag bara har en njure, och att min halspulsåder går åt fel håll. Men något som kunde orsaka smärtan hittade de inte. Åkte in igen häromdagen och har nu fått reda på att jag har två livmödrar, varav den ena inte har funkat som den ska och det har varit orsaken till all smärta under åren.

Jag börjar nu fundera allvarligt på att be att få hela min kropp undersökt ordentligt, är lite jobbigt med dessa överraskningar. Speciellt när det är saker man inte ens har vetat om att existerat.

Det som är kvar nu att kolla upp är varför jag haft ont i axeln till och från i 8 år, sen har jag fått svar på orsakerna till dessa smärtor man gärna hade velat vara utan.

Mina vänner tycker att det börjar räcka nu med spänning i mitt liv, de tycker att jag bara ska få bli frisk och lycklig nu. Har varit så mycket för mig på ganska kort tid anser de. Kan väl hålla med, nu vill jag bara få vara ett tag.

Skulle någon berättat för mig i höstas hur svårt det är att sluta med antidepressiva så vet inte jag om jag skulle ha börjat. Har aldrig varit med om läskigare... Hela världen snurrar, helyrslig. Man känner sig nästan full, men utan fylla...

Det som nästan är jobbigast är att man nästan hellre fortsätter äta tabletterna än slutar, för det här är inte kul nånstans!

Jag vet att jag gjort detta helt på eget bevåg och att inte ens mina läkare vet om att jag trappat ner och nu slutat helt, men vad ska man göra när man känner att man inte vill vara med i leken längre? Jag måste ju själv kunna ta det beslutet. Jag har ju dessutom gjort det på rätt sätt och trappat ner under en period, för att sen kunna vara utan.

Nej, jag tycker inte om tabletter, vad det än är. Känner mig mer som en människa nu än vad jag gjort på flera månader. Jag kan ju för tusan till och med gråta nu, för att jag känner mig ledsen. Jag kan skratta för att jag känner mig glad. Och jag kan bli arg, inte bara vara irriterad.

Mittiallt kom alla känslorna tillbaka och jag kan äntligen börja känna mig lycklig